Serviceriket och dess härlighet

Jag har precis läst ut Giorgio Agambens bok The Kingdom and the Glory med underrubriken "For a Theological Genealogy of Economy and Government". Det är inte en bok man smälter direkt, utan stegvis och försiktigt.

Det är en bok som diskuterar relationen mellan det politiska, det ekonomiska och det teologiska och i fokus står hur makten faktiskt opererar, inte bara "finns till". Agamben fortsätter alltså att förlänga Foucaults maktdiskussioner som han gjort i tidigare böcker som Homo Sacer, nu med ambitionen att förtydliga sambandet mellan suveränens behov av spektakel och biopolitiken. Som Mitchell Dean konstaterat i en bra recensionsessä i Theory, Culture & Society 29(3) 2012, utgörs boken av två delar. Den första tar upp hur suveränitet kan förstås som en form av styre, administration av oikonomia, medan den andra delen tar upp hur härligheten (glory) är central för maktens operationalisering.

Båda delarna erbjuder ett ifrågasättande av såväl det politiska som något av sekulärar art som föreställningen att det teologiska skulle vara befriat från det ekonomiska. För Agamben är kristendomen (vars medeltida diskurs han går igenom och kommenterar) snarare en ekonomisk teologi är en politisk teologi, baserad i frågan kring hur hushållet ska administreras. Nyckelfrågan för första delen är då hur administratörer opererar (ängeln inom teologin). I andra delen menar Agamben att härligheten är där politik och teologi sammanstrålar. Den ceremoniella delen är en helt central del av religionsutövelsen (gudarna dör när ingen längre tillbedjer dem) och inom politiken är det den allmänna opinionen som har samma roll (politikerna dör när massmedia inte längre skriver om dem).

Man kan koppla detta till det samtida postpolitiska servicesamhället på så sätt att politik för det första kommit att bli ett massmedialt självrefererande spel där politiker kommit att bli varumärken som främst arbetar på att ge det bästa intrycket av att kunna serva invånarnas (eller snarare en del av medborgarna, den urbana medelklassen) materiella behov snarare än att stå för tydliga ideologiska ståndpunkter. Den moderna ekonomin, menar Claudio Minca i en guest editorial i Environment and Planning D: Society & Space, har glorifieringen av oikonomia blivit ett nyckelredskap i 2000-talets styrningsmentalitet - marknaden framställs som ett omnipotent fenomen som aldrig helt kan förstås eller förutsägas men aldrig heller ifrågasättas i sin helhet. Serviceriket framstår i all sin härlighet!  

All-inclusive som samhällsform

Det ohumana Servicesamhället är rumsligt uppbyggt efter en lägerlogik. Lägret är på väg att bli det dominerande sättet att organisera olika samhällsfunktioner på eftersom det är den rumsliga lösning som ger störst kontroll över de verksamheter och funktioner som ska försigå på denna inhägnade plats. Arkitekturforskaren Charlie Haileys bok om läger, Camps: A Guide to 21st-Century Space visar med all tydlighet detta. Ett läger kan vara både stängt eller öppet, eller både stängt och öppet, ett tillrättalagt och inramat område som i sin helhet uttrycker en rumslig praktik, som skapar (så långt det går) förutsägbarhet och därmed kontroll. Servicelandskapet är ett läger avsett att optimera konsumtion genom att locka människor att ta sig dit. Ett fängelse är ett läger avsett att hindra folk från att komma ut. Ett asylläger har samma andemening som ett fängelse även om portarna inte de facto är låsta.

All-inclusive är en form av turism som blivit allt mer uppmärksammad de senaste åren, bland annat min egen forskning kring detta, till exempel i Efter Arbetet. Denna inhägnade turistform är tillsammans med konsumtionspalatset som Ikeas labyrintlandskap de kanske tydligaste exemplen på att Servicesamhället är ordnat geografiskt som ett nätverk av läger, serviceläger kanske man kan säga (dagens flygplatser är ett bra treje exempel). Det blir symptomatiskt vad vi uppmanas till att göra i dessa turistläger, ingenting egentligen, förutom fullfölja rollen som hedonistisk konsument och äta, dricka, bada och ta emot service (betala för, alla som tror att allt är gratis inne i turistlägret behöver tänka om) för den klumpsumman man betalar för. Vad vi också uppmanas göra i all-inclusive - anläggningarna är att ignorera världen, inte bry oss om vad som finns bortom buffébordet. All-inclusive är en form av resande som ignorerar världen. Turisten uppmanas också att ignorera de uppenbara orättvisor som ofta finns på plats, exempelvis hur billig arbetskraft strömmar från Asien till anläggningarna i Egypten och hur dessa människor sedan behandlas. Som reportaget i Arbetaren nr 31 2012 visar, är kontrollen och den potentiella förnedringen i dessa sammanhang nästan total. Men som hedonister, passiva nihilister, förväntas turisten igenorera detta och istället fokusera på att uppfylla sina egna begär, vara en god konsument snarare än en god medborgare som visar det mest grundläggande en politisk varelse kan uppvisa, ett engagemang för vad som händer på en plats, för vad som händer i det lokala sammanhanget.

Våldet mot servicearbetarna

På kort tid har våld riktats mot representanter för servicearbetare inom hotellbranschen. En syndikalistisk fackrepresentant och ett ombud för Hotell- och restaurangfacket har blivit fysiskt attackerade (se till exempel Arbetaren nr 30 2012). Hotellbranscen är en emblatisk del av Servicesamhället, och en av de sektorer där det blir tydligt att Servicesamhället är ett hierarkiskt samhälle. Det finns ett överflöd av etnografiska studier som exponerar hotell- och restaurangvärldens symboliska och fysisa våldsutövning, och hur i första hand unga kvinnor tvingas underkasta sig närapå slavliknande förhållanden. Ett exempel är Eileen Otis bok Markets and Bodies: Women, Service Work, and the Making of Inequality in China från 2011. Nu är situationen i det här fallet väldigt tillspetsad i dagens Kina, men studien visar ändå på tendenser och mekanismer som är generiska för dessa gästfrihetsyrkesgrupper. Vi ska komma ihåg att "service" kommer från latinets "servus", slav. Servicesamhället är inte ett slavsamhälle, men dess baksidor uppvisar sammanhang och situationer som ändå gör det befogat att göra denna etymologiska koppling. Man skulle kunna säga som så att ett samhälle kanske bättre karaktäriseras av dess ytterligheter än någon typ av genomsnittsläge? Vad kännetecknar ett samhälle bäst, hur dess "medelklass" har det, eller hur "hemlösa" respektive "superrika" har det? I det framväxande Servicesamhället kan jag åtminstone se en ökad stratifiering, ökade klyftor (inte bara inkomstklyftor utan ökade klyftor när det gäller synen på människors värde utifrån dess yrken eller brist på yrkesutövning). Attacker mot fackliga representanter blir ganska lite kommenterat, kanske för att de representerar en serviceklass som helst ska verka utan att synas, likt den tysta butlern, hembiträdet eller den svartjobbande fönsterputsaren?

Servicelandskapets inneboende galenskap...

...framträder kanske som tydligast inne i ett Ikeavaruhus. Servicesamhället är som alla samhällen rumsligt strukturerat av platser som har särskilda funktioner. Dessa platser är inte isolerade utan på olika sätt sammankopplade men det är viktigt att betona att detta system av noder och länkar är stratifierat och format i olika typer av hierarkier, betydelsemässigt. Bland Servicesamhällets viktigaste och mest utmärkande platser har vi servicelandskapen.

Ett servicelandskap är en plats som designats för att människor ska röra sig där och uppfatta detta stimulerande så att de konsumerar varor och tjänster, samt naturligtvis återvänder för att konsumera ännu mer. I marknadsföringsforskningen ses dessa "servicescapes" som en del av företagets eller organisationens marknadsföring. Beroende på hur dessa landskap är utformade kan de förmedla och förkroppsliga exempelvis en butikskedjas varumärke. Begreppet är myntat av Mary Jo Bitner i början på 1990-talet.

I service- och konsumtionsforskning är servicelandskapet vanligtvis sett som ett analytiskt begrepp som fångar in den rumsliga miljöns betydelse för hur mötet mellan kund/konsument och företag avlöper. I förlängningen kan den ökade förståelsen hjälpa företag att förstärka sina affärer. Men det är även ett begrepp som kan användas i mer kritisk anda, i en konsumtions- och civilisationskritik. Här skulle jag vilja peka på en nyligen publicerad artikel av Brigitte Biehl-Missal och Michael Saren, "Atmospheres of seduction: a critique of aesthetic marketing practices" i tidskriften "Journal of Macromarketing". Atmosfären i ett servicelandskap är på något sätt summan av dess uttryck och intryck, och författarna tittar närmare på hur Starbucks, som mycket avsiktligt utformat sina servicelandskap så att platserna inte bara ska ses som ställen att dricka kaffe på utan som platser att bara befinna sig i. Atmosfärer och våra konsumerande kroppar samverkar på ett sätt som ska bidra till uppfattningen att service, som allt annat, är perfekt.

Efter en halvdag på Ikea slår det mig att det inte alltid är en rogivande atmosfär som kännetecknar ett utpräglat servicelandskap. Ikea ligger närmare en blandning av Dantes inferno och Råttfångaren från Hameln. Likt råttor i en labyrint rusar vi runt, hittar inte vad vi söker men impulsköper desto mer. Detta är ingen slump. Ikeas servicelandskap är utformat för att maximera situationer av impulsköpkaraktär. Utformandet av butiker i allmänhet följer denna logik. Impulsköpandet är en inneboende del av servicelandskapets funktion (godis nära kassorna, mjölken längst in i butiken etc.), men Ikea har fulländat konceptet.

 Till och med de utstakade "genvägarna" är designade för att öka den rörlighet som skapar konsumtionshungern. Hungern blir omätligt, likt den är för zombies. Det finns all anledning att komma tillbaka till Ikea och deras paradigmatiska servicelandskap i denna blogg.
  

Allt annat än vänligt...

Denna blogg försöker urskilja konturerna av samtiden, en samtid som jag kallar för Servicesamhället. Service har kommit att bli ett ledord som i stort sett alla sammanhang förknippas med något positivt. Ökad service är alltid något eftersträvansvärt. Service har blivit ett ledord för både privata och offentliga organisationer, det ses som ett konkurrensverktyg för de förstnämnda och som ett sätt att förstärka demokratin för de sistnämnda. Servicesamhället låter närapå som en skön ny värld, och i viss mening är det också det, i Huxleys mening. Servicesamhället är ett postpolitiskt såväl som biopolitiskt samhälle, och det är dessa aspekter som intresserar mig. Vad som exakt gör Servicesamhället postpolitiskt och biopolitiskt kommer jag att utveckla framöver. Ordet "service" är följaktligen ett hävstångsbegrepp för mig, jag använder det för att rubba något vedertaget och ganska oproblematiserat i syfte att visa dess mörklagda sidor. Rent praktiskt kommer jag att lyfta fram den litteratur jag ändå läser och diskutera den genom den mall som Servicesamhället erbjuder. Tillvägagångssättet är därmed inte så ambitiöst som det först kan verka. 

Ett exempel kanske är bästa sättet att gå vidare på. En artikel som sätter fingret på mycket av vad jag vill ha sagt är "Demanding hosts and ungrateful guests - the everyday drama of public transportation in three acts and academic prose". Det är en artikel från den akademiska tidskriften Culture and Organization (18:3, 2012), en av alla de tidskrifter som endast nås genom ett universitetsbibliotek ifall man inte har en tokdyr personlig prenumeration. Den är skriven av lundaforskarna Tom O'Dell och Hervé Corvellec (jag känner dem båda) och den sätter Skånetrafikens försök till gästfrihet i fokus. Skånetrafiken är speciellt lämpliga att ha som introducerande fall för den organisationen förkroppsligar Servicesamhället på många punkter, den är nästan som ett mikrokosmos i det avseendet, och det lär finnas all anledning att återvända till denna aktör.

Artikeln belyser hur gästfrihet, ett ledmotiv i Servicesamhället, blir problematisk när den är både kommersiell och tillämpad på vad vi uppfattar som en offentlig nyttighet. I anglosaxisk forskning pågår denna diskussion vanligen som en problematisering av begreppet hospitality, och det finns till och med en nystartad tidskrift - Hospitality and Society - för denna diskussion. Skånetrafiken har anammat en tydlig gästfrihetspolicy som ett led i att stärka organisationens varumärke. Det heter exempelvis tågvärd, snarare än biljettkontrollant eller konduktör. De personer som reser med Skånetrafiken är gäster, inte resenärer. Värd och gäster, men relationen är kommersiell, det är inte som när du är värd när släkten eller kompisar hälsar på. En rad scener i artikeln belyser de paradoxer och interna motstridigheter som kommer ut av detta, och som visar en trafikaktör som egentligen inte är intresserad av resenärerna, kunderna. I Skånetrafikens föreställning av kunden framträder en idealiserad Andra som rör sig sömlöst (och för all del sömnlöst) genom trafikapparaten i enlighet med ett förutbestämt mönster och med stor disciplin (att Servicesamhället baseras på stratifierad rörlighet kommer säkert att finnas anledning att återkomma till). I Skånetrafikens retorik är det som om de inte vore en kommersiell aktör när de i själva verkat främst är intresserad av att gå med vinst. Förändringar är alltid presenterade som förbättringar för "kunden" genom genomskinlig marknadsföringsretorik. På tågen kolliderar gästfrihetslogiken när resenärerna faktiskt börjar känna sig som "hemma", eftersom det stör den logistiska rationalitet som är det främsta organisatoriska imperativet i det här fallet - följaktligen får du betala straffavgift ifall du inte har biljett. Där blir det uppenbart att Skånetrafiken inte är där för din skull, du är där för deras skull. Skånetrafikens gästfrihetslogik är således falsk, den är kalkylerande och fokuserad mer på att stärka varumärket än tillmötesgå resenärerna. Mer ärligt är det väl då att inte vara "kompis" med resenärerna, utan fokusera på att vara en renodlad logistikoperatör?