Serviceriket och dess härlighet

Jag har precis läst ut Giorgio Agambens bok The Kingdom and the Glory med underrubriken "For a Theological Genealogy of Economy and Government". Det är inte en bok man smälter direkt, utan stegvis och försiktigt.

Det är en bok som diskuterar relationen mellan det politiska, det ekonomiska och det teologiska och i fokus står hur makten faktiskt opererar, inte bara "finns till". Agamben fortsätter alltså att förlänga Foucaults maktdiskussioner som han gjort i tidigare böcker som Homo Sacer, nu med ambitionen att förtydliga sambandet mellan suveränens behov av spektakel och biopolitiken. Som Mitchell Dean konstaterat i en bra recensionsessä i Theory, Culture & Society 29(3) 2012, utgörs boken av två delar. Den första tar upp hur suveränitet kan förstås som en form av styre, administration av oikonomia, medan den andra delen tar upp hur härligheten (glory) är central för maktens operationalisering.

Båda delarna erbjuder ett ifrågasättande av såväl det politiska som något av sekulärar art som föreställningen att det teologiska skulle vara befriat från det ekonomiska. För Agamben är kristendomen (vars medeltida diskurs han går igenom och kommenterar) snarare en ekonomisk teologi är en politisk teologi, baserad i frågan kring hur hushållet ska administreras. Nyckelfrågan för första delen är då hur administratörer opererar (ängeln inom teologin). I andra delen menar Agamben att härligheten är där politik och teologi sammanstrålar. Den ceremoniella delen är en helt central del av religionsutövelsen (gudarna dör när ingen längre tillbedjer dem) och inom politiken är det den allmänna opinionen som har samma roll (politikerna dör när massmedia inte längre skriver om dem).

Man kan koppla detta till det samtida postpolitiska servicesamhället på så sätt att politik för det första kommit att bli ett massmedialt självrefererande spel där politiker kommit att bli varumärken som främst arbetar på att ge det bästa intrycket av att kunna serva invånarnas (eller snarare en del av medborgarna, den urbana medelklassen) materiella behov snarare än att stå för tydliga ideologiska ståndpunkter. Den moderna ekonomin, menar Claudio Minca i en guest editorial i Environment and Planning D: Society & Space, har glorifieringen av oikonomia blivit ett nyckelredskap i 2000-talets styrningsmentalitet - marknaden framställs som ett omnipotent fenomen som aldrig helt kan förstås eller förutsägas men aldrig heller ifrågasättas i sin helhet. Serviceriket framstår i all sin härlighet!