All-inclusive som samhällsform

Det ohumana Servicesamhället är rumsligt uppbyggt efter en lägerlogik. Lägret är på väg att bli det dominerande sättet att organisera olika samhällsfunktioner på eftersom det är den rumsliga lösning som ger störst kontroll över de verksamheter och funktioner som ska försigå på denna inhägnade plats. Arkitekturforskaren Charlie Haileys bok om läger, Camps: A Guide to 21st-Century Space visar med all tydlighet detta. Ett läger kan vara både stängt eller öppet, eller både stängt och öppet, ett tillrättalagt och inramat område som i sin helhet uttrycker en rumslig praktik, som skapar (så långt det går) förutsägbarhet och därmed kontroll. Servicelandskapet är ett läger avsett att optimera konsumtion genom att locka människor att ta sig dit. Ett fängelse är ett läger avsett att hindra folk från att komma ut. Ett asylläger har samma andemening som ett fängelse även om portarna inte de facto är låsta.

All-inclusive är en form av turism som blivit allt mer uppmärksammad de senaste åren, bland annat min egen forskning kring detta, till exempel i Efter Arbetet. Denna inhägnade turistform är tillsammans med konsumtionspalatset som Ikeas labyrintlandskap de kanske tydligaste exemplen på att Servicesamhället är ordnat geografiskt som ett nätverk av läger, serviceläger kanske man kan säga (dagens flygplatser är ett bra treje exempel). Det blir symptomatiskt vad vi uppmanas till att göra i dessa turistläger, ingenting egentligen, förutom fullfölja rollen som hedonistisk konsument och äta, dricka, bada och ta emot service (betala för, alla som tror att allt är gratis inne i turistlägret behöver tänka om) för den klumpsumman man betalar för. Vad vi också uppmanas göra i all-inclusive - anläggningarna är att ignorera världen, inte bry oss om vad som finns bortom buffébordet. All-inclusive är en form av resande som ignorerar världen. Turisten uppmanas också att ignorera de uppenbara orättvisor som ofta finns på plats, exempelvis hur billig arbetskraft strömmar från Asien till anläggningarna i Egypten och hur dessa människor sedan behandlas. Som reportaget i Arbetaren nr 31 2012 visar, är kontrollen och den potentiella förnedringen i dessa sammanhang nästan total. Men som hedonister, passiva nihilister, förväntas turisten igenorera detta och istället fokusera på att uppfylla sina egna begär, vara en god konsument snarare än en god medborgare som visar det mest grundläggande en politisk varelse kan uppvisa, ett engagemang för vad som händer på en plats, för vad som händer i det lokala sammanhanget.